Vi var tillsammans i fem år och de var de bästa åren i mitt liv. Vi bodde ihop, vi gjorde i stort sett allt tillsammans. Vi passade så bra ihop som någon kan passa. Vi hade samma humor, delade intressen, vi skrattade ihop och för en lång tid fick jag fjärilar i magen av bara tänka på honom. Jag älskade hans familj och han var som en medlem i min. Han var min framtid och jag trodde att vi skulle leva ihop för resten av våra liv.
Men någonstans på vägen försvann fjärilarna. Våra myskvällar blev tråkiga, vi blev lata och bekväma och vardagslivet tog över för mycket. Ingen av oss mådde bra i det liv vi levde den sista tiden, mycket på grund av yttre faktorer, och det påverkade såklart förhållandet. Allt var slentrian och vi borde kanske ha ansträngt oss mer men ingen av oss orkade.
När vi beslutade att gå skilda vägar grät vi floder bägge två. Det var det svåraste beslutet jag någonsin tagit och än idag vet jag inte om vi gjorde rätt. Om det fanns något annat vi kunde ha gjort. Den första tiden var bara ett svart mörker. Jag grät mig till sömns, vaknade med panikattacker mitt i natten och såg ingen mening med livet. Men tiden gick och i takt med att dagarna blev ljusare och varmare kom även min livsgnista tillbaka.
Nu har det gått ett halvår och vi hörs alltmer sällan. Jag tänker fortfarande på honom men börjar förlika mig med tanken på att det kanske inte var menat att det skulle vara vi, även om jag inte helt kan släppa hoppet om att vi en dag ska hitta tillbaka till varandra.
Kommentera