Jag har alltid varit väldigt känslosam. Det stormar mycket kring mig och jag är inte den som döljer mina känslor, på gott och ont kanske. När jag mår bra, då är det en euforisk, sprudlande lycka som bubblar inom mig (och jag tror och hoppas att den även smittar av sig). Men när saker går emot mig eller när jag bara har en dålig dag, då är det istället nattsvart mörker och hopplöshet.
Jag hade svårt att hantera känslorna när jag var yngre, i tonåren. Speciellt kombinationen alkohol och motgångar tog sig uttryck i en hälsovådlig destruktivitet. Idag är det fortfarande väldigt mycket upp och ner, även om jag nu kan parera störtdykningarna lite bättre. Men mitt liv känns som en bergochdalbana och det svänger ofta så kraftigt att jag inte hänger med.
För det mesta är jag glad för alla känslor. Jag vill kunna känna starkt, uppleva passioner och lyckorus, även om de svarta perioderna följer med på köpet. Den här våren har jag ofta känt mig likgiltig och tom och det är nog det värsta jag vet. Jag vill känna att jag lever. Jag behöver det. Men jag hoppas även på att nedförsbackarna skulle kunna planas ut något för om det är något som tröttar ut och suger musten ur en så är det känslostormar.
Anyhow, vad jag vill komma fram till är att den här bloggen kommer få ta stötarna för mina djupdykningar och agera outtröttad lyssnare för mina euforiska, förmodligen tjatiga, glädjerus. Det här är mitt liv, min bergochdalbana.
Kommentera