Jag har alltid skrivit. Dagböcker, brev, sagor, noveller, bloggar - you name it. Det är terapi, det är så jag får ur mig alla tankar som hotar att spränga hjärnan. Jag behöver få skriva av mig. Det har blivit dåligt med det den senaste tiden, trots att det egentligen är nu jag behövt skrivandet som mest. Men det jag vill få ur mig, alla motstridiga, våldsamma känslor som trängs inom mig, är inte för alla. Det blev för privat och jag inte vill inte att han ska behöva läsa. Därför har jag nu, bakfull på ett tåg någonstans i Sverige, startat en ny blogg, en anonym blogg. En plats där jag kan dela med mig av mina tankar utan att någon såras.
Visst skulle jag kunna skriva ändå, någonstans där ingen annan alls kan läsa, men jag vill få mina tankar på pränt någonstans där de sparas. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa hur jag mådde, någon gång när allt känns bättre. Och kanske vill jag även kunna få kloka kommentarer och råd, även om jag inte nuläget inte beslutat huruvida jag ska ge ut bloggens adress till någon alls.
Kanske kommer jag att uppdatera varje dag, kanske en gång i månaden, kanske kommer jag lägga ut bilder, kanske blir det bara långa texter. Det får framtiden utvisa, så länge är det här en kravlös blogg som jag skriver bara för min egen skull.
Vill även passa på att skriva att inspirationen till att starta bloggen är underbara S vars situation till stor del liknar min, även om hennes varit sisådär hundra gånger värre. Jag kommer aldrig orka uppdatera så flitigt och aldrig kunna beskriva mina känslor lika målande som den här tjejen, men om jag på något sätt kan efterlikna hennes fantastiska resa, hennes styrka och mod, så skulle jag vara stolt.
Kommentera