Så börjar vi då närma oss den stora anledningen till att jag vill skriva av mig här, på en anonym blogg, och inte någonstans offentligt. Efter ett halvårs ensamhet, sorg, depression och tillbakadragenhet har jag äntligen hittat tillbaka till mig själv. Till min livslust, min sprudlande entusiaism, och till viljan att träffa folk igen.
Folk ja. Och inte vilket folk som helst. Någon speciell. Inte så att jag är ute efter att kasta mig in i ett nytt förhållande, inte alls. Men jag vill ha uppmärksamhet. Jag vill ha komplimanger. Jag har ett närmast sjukligt bekräftelsebehov. Min kropp skriker efter närhet. Jag vill uppnå den där magiska känslan när man blir glad av vad som helst som påminner om någon, jag vill ha fjärilar i magen och bli knäsvag. Jag vill ha en fling helt enkelt. Men utan att hela världen behöver veta om det.
Get to the point. Well, det finns någon. En person som triggat igång någonting i mig som inte funnit där på väldigt, väldigt länge. Vi sågs för två veckor sen, på en dejt, och en ganska konstig sådan. Visst hade vi en trevlig kväll och visst är han en galen och rolig människa (och dessutom sexig, het, snygg...), men nja.... inte min typ. Jag kan uppskatta olikheter, men någonstans måste man ändå ha en grund att stå på. Något att falla tillbaka på, att känna igen sig i. Och jag tänkte att det var väl synd på en sån heting, men that's life och vi kommer antagligen inte ses nåt mer. Så tänkte jag när vi satt och drack kaffe, och när jag följde honom ut till bilen (ja, det var en nykter dejt), och sen.... sen tänkte jag inte så mycket mer för sen kysste han mig så passionerat att tiden stannade. Herregud vad det slog gnistor om oss. Det var magiskt. Fyrverkerier.
To be continued...
Kommentera