Ja, den här killen alltså. Fyrverkeri-killen. Han triggade som sagt igång något i mig, och trots våra olikheter kunde jag inte låta bli att tänka på honom. Att längta, fantisera, drömma. En enda dejt, och ja var helt såld. Jag antar att det har att göra med min avsaknad av närhet, det är som att ge en munsbit till ett hungrigt lejon - klart man vill ha mer.
Vi har hörts varje dag i två veckor. Facebookat, messat, whatsappat. Jag har varit besatt av min telefon, varje gång den plingat till har det gått en stöt genom min kropp och när det inte varit från honom har jag blivit grundligt besviken. Och varje gång det var han som skickade har ett fånigt leende spridit sig över hela mitt ansikte utan att jag kunnat hjälpa det.
Från början var messandet helt oskyldigt, lite tråkigt. Han var tråkig tyckte jag, gav mig ingenting trots den passionerade stund vi delat. Sedan blev det mer intressant, mer vågat. Han är dryg, men på ett bra sätt. Vi har en jarjong full av ironi och lurigheter, och det gör att när han väl skickat något fint eller gulligt så smälter jag för det känns som att jag lyckats bryta ner hans försvarsmur.
Vi kom överrens om att vi ska ses igen, det var han som föreslog och jag var inte sen på att nappa. Han ska komma hit till mig imorgon, fredag, och från början var tanken bara att vi skulle dricka vin och spela biljard. Under veckans gång har dejten dock förlängts till att även inkludera middag, och den här delen är intressant. Han ska nämligen komma och laga middag till mig i mitt eget kök medan jag sitter bredvid och "dricker vin och ser snygg ut". Och det intressanta är att den här killen redan har klargjort att han inte gillar mat. På vår senaste dejt liknade han mat vid bensin och menade att det inte spelar någon roll vad man äter för det är ändå bara bränsle (det här är för övrigt en av våra stora olikheter för själv älskar jag mat, det är en av mina stora passioner). I vilket fall kommer det bli extremt spännande att se vad han lagar, och om han lyckas göra det bra trots sitt påstådda ointresse.
Herregud vad jag både längtar och fasar för morgondagen. Längtar för att jag inte vill något annat än att få vara i hans famn igen, och fasar av olika anledningar varav den största kanske får ett eget inlägg längre fram, men en av fasorna är att jag är rädd att jag har inbillat mig allting. Den där magiska passionen, tänk om det bara är något som jag hittat på i mitt huvud, för att jag har längtat så mycket efter den känslan?
Kommentera